livommat.blogg.se

 

 

Jag heter Linnéa och är 23 år. Har egentligen fallit ner i en ätstörning igen fast att jag inte riktigt kan erkänna det för mig själv.. Just för att jag har den där känslan av att jag är inte smal.. Jag väger "normalt" som det sägs och allt är ju normalt med mig. Men det jag äter är enligt andra inte mycket.

 

Har tex den senaste tiden blivit äcklad av att känna lukten av mat. Jag äter oftast 4 mackor om dagen eller någon varma koppen eller en protein dryck. Det som får mig att känna att det inte är "fel" på mig är ju det att jag kan äta lite chocklad/godis samt chips och det om något inner håller MASSOR med kaloriet och fett. Så hur får man i hop det egentligen?

 

Det som fått mig falla ner igen i grund och botten att göra med att mitt liv inte vart som jag planerat.. Och att många, riktigt MÅNGA vänner "får"/lever det livet jag skulle kunna döda för nu. Näst in till varie dag jag loggar in på facebook så har någon förlovat sig, gift sig, skaffat barn, köpt hus och/eller flyttat ihop med varandra... (Jag trodde till en början att jag bara såg det här för att jag ser upp till det och är så ensam idag men efter att ha små pratat med kollegor och min teraput så har även dom intygat att jag har en sån bekantskap, en bekanskap med lyckliga liv). Det är verkligen inte så att jag inte är glad för deras skull eller så, vekligen INTE! - Snarare tvärtom, jag är så otroligt glad att mina underbara fina vänner har sånna fina lyckliga liv.. Men det får ändå en att tänka "Vad har jag?" jag som alltid drömt om att få barn...

När jag va liten tog jag hand om yngre och ville inte att äldre barn skulle ta hand om mig, jag va ju stor. Sen de senare åren har jag varit runt barn otroligt mycket. Både som barnvakt och sen jobbar jag på förskola med de yngre barnen, vilket är otroligt roligt och underbart! - Åter igen så tror föräldrar att jag har barn och man hus osv. Jag visar upp en glad lycklig tjej och det är så jag vill att folk ska se mig, men det gör det otroligt kämpigt med mitt inre. 

Föräldrar säger även att jag är otroligt mogen och med för min ålder och att jag inte ska ha bråttom med barn... Och nej visst om 10 år kanske jag skrattar åt det här men just nu, just i dag skär det i hjärtar. Jag går sönder mer och mer. Har så mycket frågor inom mig som jag måste få svar på.. Många av de frågor kan jag få svar på bara jag ställer dom till de berörda personerna. 

Varför jag skriver i en ny blogg är för att jag inte vill att mina anhöriga ska läsa denna. Vill ha stöd, tips samt bolla ideer och tanka med utomstående. Skriva av mig har alltid hjälpt mig. 

Så jag hoppas på att det blir fler och fler som läser så att jag håller mig aktiv här. 

I december bröt jag upp med min sambo. Vi vart tillsammans när vi va 15 år, flyttade ihop för 2 år sedan. Sen hände något med mig i slutet av oktober början av november. Jag vart mer och mer olik mig själv (än idag har jag inga svar på vad som fick mig/min hjärna att göra som jag gjorde) att jag den 13 december slängde ut den människan jag älskar mäst av allt på hela jorden. Jag bara slängde ut honom! 

Träffade en ny på krogen som flyttade in knappt en vecka efter(?) har som sagt stor minnes luckor från denna tid. Så jag vet knappt själv vad jag sa eller gjorde. Några vänner har sagta och säkert berättat lite hur jag var, vad jag sagt och gjort. Vilket självklart gör mig så ledsen och ännu mer trasig inombords, det väcker lixom tankar om vem är jag egentligen? hur kunde jag göra så?.. Så nu lever jag i skam och fullkomlig ånger. Att förlåta vänner steg vis har gått hyfsat, men då får ni inte glömma att jag förlåtit vänner utan att veta exakt vad jag gjort, själklart vet jag att jag gjort fel men inte exakt vad. Så samtidigt som jag förlät vänner så kämpade jag med att tänka igenom vad jag gjort dom. Idag så har många förlåtit mig, kanske för att dom (lika som jag) vet att det var inte jag i själva båtten som ställde till allt. Tex så är jag en över ärlig person, får ofta höra att jag är alldeles för ärlig. Så där i November började jag tydligen ljuga för fler och fler i min omgivning. 

 

Att sitt här och tänka på att jag ljugit utan att jag vet det själv känns otroligt jobbig. Jag minns det inte. Jag är tacksam över att jag har vänner som valt att mötas på mitten, att jag gjort fel och reagerat käpprätt åt helvete men att även dom överregareat i ilaska pga att jag chockade dom. Vissa har inte kommit dit än men jag har valt att ändå ta tillbaka dom för att det inte varit värt att slänga bort vänskapen.

Men det svåraste är att jag svikit mig själv, sårat mig själv. Jag kommer aldrig (man ska aldrig säga aldrig men) förlåta mig själv för denna flipp jag fick..Eller vad man nu ska kalla det för. Utan min vän Bella hade jag ALDRIG kommit dit jag är idag. Mitt i allt kaos såg hon mig och intedet sjuka som fanns i mig (vad det nu va), hon sa åt mig att släppa de vänner som inte kunde se att vissa saker jag sa eller gjorde inte va jag.. Ändå hade jag känt bella i kanske 3-4 månader innan detta händ och hon va den som kunde urskilja mig och "mig" vilket också gjorde att jag vart otroligt ledsen på mina vänner som jag känt i flera år... Men kanske har det med att göra att bella är äldre än oss och att hon verkligen verkligen såg mig. Jag menar inte att mina andra vänner gjort fel, man reagerar som man gör när ens nära beter sig annorlunda men jag är bara så tackasm till käraste Bella. 

 

Bella och min lillasyster är dom som fått mig att fortfarande stå på mina ben. Så på tal om maten så är det dom som får mig att i alla fall tvinga i mig åt minstoen 3 mackor om dagen eller en protein dryck. Ja som sagt jag har sjukt svårt att äta. Dels har det med att gör att jag tcycker att jag är tjock men också att jag är inte värd att äta efter allt som hänt. 

Min föredetta sambo, ja honom har jag verkligen bett om ursäkt för, visat att jag verkligen verkligen ångrar det. Vi har träffats nu i efterhand på både gått och ont. Jag har varit så insöad på att jag ska få tillbaka honom om det är så det sista jag kämpar för i mitt liv. Men till vilket pris? 

 

Ja det har jag inte tänkt igenom.. Föräns till i onsdags/torsdags då han och jag planerat i veckor att vi skulle umgås hela denna helg... Han ringde och berätta att han har planerat om hela, precis HELA helgen. Jag vart så ledsen att på jobbet när jag nattade barnen på vilan föll tysta tårar. Det bränndes inne i hela kroppen, från huvudet ut i fingertopparna och ner och ut i varända liten tå. Sån otorlig smärta inombords att det inte går att förkalra.. Jag exploderade samtidigt som det känndes som att om jag var ett glas så vart det miljarder med sprickor i... Sms:ade med en vän om detta för jag kännde att jag överreagerade men hon förklarade att hon hade reagerat precis likadat då jag lugnade mig, lite.

 

Detta gjorde så ont att jag nu har börjat tänka i andra banor (vilket jag aldrig nogonsin kunde drömma om att göra innan) det han gjorde fick mig att tänka så otroligt otroligt mycket. Bland annat om jag går tillbaka till honom ska jag då leva med sånna här saker? att han bokar om sina planer precis innan, nej jag vet att det kommer skada mig så otroligt mycket mer. Samtidigt så har jag lite kontat med en annan kille och när jag träffat honom så känns det så fel, så fel, så jääävla fel! - Han ser bra ut, han är otorligt snäll och omtänksam, vi har en otrolig ärlighet mot varandra och allt klaffar men.. där kommer det där men... När jag ser bild på honom så ser jag inte mitt ex och så länge jag ser med sånna ögon kan jag bara inte försöka träffa någon annan... Det här gör mig också förbannad på mig själv! - Just att vara så fast med en person, det är som att han är ett hjärnspöke. Så fort jag går ut och har kul på krogen och killar kommer fram så kommer alltid tanken "Nej det är inte mitt ex"...

 

Men jag är inte helt ensam här... För att mit ex säger att han inte vet vad han vill men sen handlar han på helt HELLLT olika sätt. Verkligen säger en sak och gör något helt annat! Det sätter också sprätt på mina tankar. Jag behöver raka rör för att kunna aceptera saker, när det blir så här luddigt blir jag bara förvirrad. 

Och nu har vi träffats till och från sen mitten av februari, början av mars så han har haft god tid på sig. Då jag börjar anylisera att han hade inte fortsatt träffa mig om han inte va intresserad, men samtidigt har han inte sagt ett ljud om att han ev vill bli tillsammans ingen eller så.. Det blir KAOS i mitt huvud. Dels att om inte han vill ha mig efter alla år vi gått igenom, vem vill då ha mig? medans jag inte vill gå vidare 100% för än han bett mig dra åt helvete typ...

 

Ja allt det här låter kanske helllt flummigt för någon som är utomstående men jag hoppas att dom som läst igenom hela texten kommer med frågor, ider osv. Om du skriver en kommentar och har en egen blogg så kommer jag garanterat att kika in där! 

Kram och tack till er som kommer följa mig.